|
|
|
|
 |
| 6.000 år före Kristus |
Cypern har varit bebott i knappt elva tusen år vilket man kommit fram till genom arkeologiska fynd. Redan omkring 2500 f.Kr. började koppar att brytas, användas och exporteras från Cypern. Från öns grekiska namn Kípros kommer det latinska namnet, cuprum, på metallen koppar. Ungefär från 1400 f.Kr. fram till 1250 f.Kr. kom mykenska köpmän som de första grekerna till ön. De grundlade stadsstater med kungar som ledare. Grekernas ankomst satte fort sina spår i Cyperns kultur, språk och traditioner. Efter en orolig tid med anfall utifrån kom det c:a 800 f.Kr. fenicier som grundade en stadsstat vid det av mykenerna grundlagda Kition som idag ligger inom staden Larnakas gränser. Från ungefär 700 f.Kr till 546 f.Kr. lyder Cypern under först Assyrien och sedan Egypten för att från 546 f.Kr komma under persiskt styre tills Alexander den store befriar ön år 333 f.Kr. Från 295 f.Kr. lyder Cypern under ptoleméerna (arvtagarna till Alexander som styrde Egypten) tills romarna gör ön till en romersk provins 58 f.Kr.
|
| Cypern invaderas ständigt |
Från år 395 e.Kr. då romarriket delas blir Cypern en del av Bysans, det östromerska riket. År 647 invaderades ön av araber. De ödelade ön till stor del och Cypern återvann därefter aldrig sin forna glans. De kommande tre hundra åren styrs ön omväxlande av den arabiske kalifen och den bysantinske kejsaren (över tio maktskiften). År 1191 erövras ön av korsriddare under Rickard Lejonhjärta. Rickard överlät ön till tempelherreorden och från 1192 kom den avsatte kungen av Jerusalem, Guy de Lusignan, och hans dynasti, senare benämnd lusignanerna, att styra Cypern feodalt under tre århundraden. I slutet av 1300-talet invaderades Cypern av genuesare som erövrade bl.a. Famagusta, men staden återtogs av den siste lusignanske kungen 1473 och då bildades också en allians med Venedig. 1489 övertog venetianarna Cypern och de befäste ön inför det överhängande hotet av en turkisk invasion.
|
| Turkarna invaderar Cypern |
Turkarna invaderade Cypern 1570 och Lefkosía (Nicosia) föll tämligen omgående. 1571 föll Famagusta och då hamnade ön helt under turkarnas välde. Formellt avsade sig venetianarna alla anspråk på Cypern 1573. Det var alltså först nu som turkarna kom till ön och de invaderande soldaterna kommenderades att bruka jorden och dessutom tvingades civila turkar att flytta till ön. Under den grekiska frihetskampen som började 1821 gjorde även cyprioterna uppror mot turkarna, men det slogs ner. Sedan det osmanska riket försvagats f.o.m. det rysk-turkiska kriget 1828-29 allierade sig turkarna med britterna och det turkiska oket över Cypern började att lätta.
|
|
| Ryssar och Engelsmän inser Cyperns viktiga läge |
Det turkiska väldet över ön varade i drygt 300 år tills Storbritannien slutligen övertog styret och beskyddet av ön 1878 efter överenskommelse med sultanen. Ön hade blivit av intresse för britterna när Suezkanalen öppnades 1869 och sultanen fruktade Ryssland och hoppades att britter på Cypern skulle få ryssarna att hålla sig borta från den turkiska intressesfären. Denna tid blev också den så kallade enosis-tanken (enosis, förening och alltså här i betydelsen förening med Grekland) allt mer framträdande. Efter att det turkiska väldet till slut helt fallit i första världskriget blev Cypern en brittisk kronkoloni. Britterna erbjöd faktiskt Cypern till Grekland vid första världskrigets början om Grekland ville gå med i kriget på de allierades sida, men Grekland förblev neutralt.
|
| "Enosis" tanken på att Cypern förenar sig med Grekland |
Enosis-frågan blev allt mer brännande under mellankrigstiden och efter andra världskriget drevs frågan om förening med Grekland av den cypriotiska kyrkans karismatiska överhuvud, ärkebiskop Makarios III. Under 1950-talet startade enosisanhängare en gerillarörelsen EOKA (Ethnikí Orgánosis Kýprion Agonistón) som började uföra ett slags krig som i dagens läge skulle kallas terrordåd mot britterna och även mot cyprioter (de var ganska många) som var trogna mot britterna. Samtidigt bildades en turkcypriotisk organisation som ville dela ön mellan turkar och greker (turkarna kallar sin ödelningstanke för "taksim").
|
|
| År 1959-1960 Cypern blir "självständigt" |
959 förhandlade Storbritannien, Turkiet och Grekland fram en överenskommelse som innebar att Cypern blev självständigt och att de tre länderna gemensamt skulle garantera det nya landets oberoende. Makarios tvingades godkänna avtalet under stark press från de inblandade ländernas regeringar och han blev det självständiga Cyperns förste president då Republiken Cypern bildades år 1960.
|
| Britterna behåller två militärbaser på Cypern |
Bara två områden på södra Cypern blev kvar i britternas händer, de två ganska stora militärbaserna Akrotiri (nära Limassol) och Dekelia (ganska nära Agia Napa) som båda ännu utgör suveräna områden inom republiken. Det nya landets början blev inte utan svårigheter och strider mellan extrema grupper från båda sidor ledde till att FN tvingades placera fredsbevarande trupper (bl.a. svenskar) på ön från 1964. (Trupperna finns fortfarande kvar under namnet UNFICYP men storleken på styrkan har dock reducerats med åren och storleken är nu c:a 1200.) Spänningen mellan folkgrupperna gjorde att turkarna som tidigare bott spridda över hela ön huvudsakligen flyttade ihop i ett fåtal områden i de större städerna. Enosis-tankarna fick nytt liv när den fascistisk överstejuntan tog makten i Grekland 1967.
|
| 1974 Grekiska juntan störtar president Makarios |
I juli 1974 genomförde grekiska officerare, som var lojala med juntan i Athen och som befann sig på ön, en kupp mot president och Biskop Makarios. Denne flydde då först upp i Troodosbergen men tvingades sedan i landsflykt och officerarna insatte Nikos Sampson som president. Denne var dock bara en galjonsfigur i sammanhanget. Kuppen var en signal till Turkiet som änligen fick en anledning till att inleda en sen länge planerad invasion av norra Cypern. Detta är förklaringen till att invasionen kom igång så snabbt. Den slutliga följden av invasionen blev att drygt 160000 grekcyprioter tvingades flytta till södra Cypern medan drygt 50000 turkcyprioter tvingades flytta till norra Cypern. Makarios återvände till Cypern i december 1974 och blev åter president och fortsatte också som ärkebiskop fram till sin död 1977.
|
| 1974 Turkiet invaderar norra Cypern |
Den turkiska invasionen medförde att Cypern uppdelades i två delar, i norr en turkcypriotisk del med en yta av drygt en tredjedel av öns yta och i söder en grekcypriotisk del omfattande resten av ytan. Gränslinjen mellan delarna kallas Gröna linjen eller Attilalinjen. Den Turkiska invaderingsplanen var skapad redan 1964 och innefattade då inte en ockupation av Famagusta som mer eller mindre invaderasdes av ett misstag, men Turkarna beslöt att behålla staden i förhandlingssyfte. Den delar också huvudstaden Nicosia (Lefkosia)inom de gamla murarna i två ungefär lika stora delar. Gränsdragningen gjorde att det blev praktiskt taget omöjligt att ta sig mellan de två ödelarna. Längs gränsen inrättades en buffertzon av varierande bredd som fortfarande övervakas av UNFICYP. Många försök gjordes sedan av FN och andra att få tillstånd en återförening av de två delarna, men inget resultat uppnåddes. Slutligen utropades på norra sidan år 1983 Norra Cyperns turkiska republik efter initativ från Turkiet. Denna rebublik har dock bara erkänts av Turkiet.
|
| Förhandlingarna om ett återförenat Cypern |
Inför Cyperns anslutning till EU förde FN hårda förhandlingar med cyprioterna under 2003 och 2004 för att försöka åstadkomma en federation mellan Republiken Cypern (grekcyprioterna) och Norra Cyperns turkiska republik (turkcyprioterna). Generalsekreterare Kofi Annan framlade den s.k. Annanplanen för en federation mellan delrepublikerna, där grekcyprioterna bl.a. skulle få en något större del av ön och planen innehöll också en tidplan för alla främmande truppers bortdragande. Annanplanen reviderades senare något i grekcyprioternas favör. Planen blev föremål för en folkomröstning i april 2004, turkcyprioterna antog planen men 75% av grekcyprioterna förkastade den.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
